Leden över Rieppovare (Björlings led)

Beskrivning

Närmaste fasta anläggning: Kebnekaise fjällstation. Längre och mera ansträngande än föregående tur. Leden är dock en ren vandringsled utan några som helst klätterställen. Men den går på sina ställen över obehaglig och tröttande blockmark, som med sina väldiga skarpkantade labila stenblock kan vara »farligare» för en uttröttad turist än något ställe på ö leden, Vandringen går i först västlig, sedermera nordvästlig riktning till Kitteldalen. Därifrån västut till passet mellan Tuolpagorni och Rieppovare, där den tar av nordut rakt över Rieppovares topp och ner igen i nordvästlig riktning till sänkan nord därom. Därifrån uppåt Igen över Kebnekaisesluttningen I nordostlig riktning till toppstugan och vidare till toppen. Från fjällstationen till Jökelbäcken se led 19. Vidare på den lätta stigen fram till den strida glaciärbäck som kommer från Kitteldalglaciären genom den trånga dalgången mellan Tuolpagorni och Kebnetjåkko. Här upphör ledens rösning (1–1½ timmar från stationen). Nu i nordvästlig riktning uppåt i Kitteldalen. Detta sker bäst på den branta sluttningen på västra sidan om bäcken. I nedre delen av dalen kvarligger till ganska långt in på sommaren snöbryggor över bäcken, som dels kunna bespara vandraren ett annars rätt besvärligt vad och dels trots sin branthet bjuda — åtminstone en halvtimme — en bekväm uppgångsterräng. Försiktighet bör iakttagas vid snöbryggornas svaga kanter. Om snödrivorna är bortsmälta, tar man sig, liksom högre upp i dalen, fram över blockmark och grusmark och måste därvid passera flera bäckar, som rinner i riktning ned mot den stora jökelbäcken. Efter cirka 2½ timmar är man uppe i Kitteldalen, i ödslig och karg omgivning. Till höger reser sig som en klipphög av ofantliga dimensioner en ras- och moränbrant mot Björlings glaciär, vilken över kanten sträcker ned en sönderklyftad tunga. Denna tunga drar sig dock för varje år mer och mer tillbaka, I sluttningen rätt fram i nordväst hänger en sköldformig glaciär, Kitteldalglaciären. Något till vänster om denna, från sänkan mellan Kebnekaise och Rieppovare, störtar en bäck ned, hängande likt ett silverband I klippväggen (se led 21). Syd om bäcken reser sig Rieppovares mot Kitteldalen delvis lodrätt stupande, imponerande vägg, genomdragen av en smal snö- och isränna, som leder nästan ända upp till toppen (se led 18). Ett par lätt vadade jökelbäckar genomströmmar med otaliga fåror Kitteldalen: Från Kitteldalen snett uppför Tuolpagornis sluttning till ett stort snöfält, som med rätt stark stigning erbjuder en uppgängsled till passet mellan Tuolpagorni och Rieppovare, cirka 1400 m ö h. Det verkar icke så litet överraskande att se det a te sig som en intresselös sluttning av blockmark. (SÅ led 8) På passet går man delvis på bekvämt framkomlig rutmark, så långt att man får en högst fängslande utsikt ned i den djupa och vilda dalgången, Singivagge, som i syd begränsas av Singitjökkos branta vägg. I djupet ligger ett par långsträckta sjöar (inte utsatta på fjällkartan). Nordut upp på fjället Rieppovare, som man måste gå innan den egentliga bestigningen av högsta toppen kan börja. Hela berget är täckt av lösa, på varandra uppstaplade stenblock av varierande storlek. Rieppovare är därför beryktat för sin besvärlighet. Södra sidan av Rieppovare bestiger man på mindre än en timme. Från toppen, cirka 1740 m ö h, storartad utsikt åt alla håll. Särskilt fängslande är den vidsträckta utsikten mot syd samt anblicken av Björlings glaciär. Norra sidan av Rieppovare, som man nu mäste utför, är om möjligt obehagligare än den södra. Det är en besvärlig vandring över väldiga, skarpkantade stenblock, över vilka man måste röra sig med största försiktighet. Under snörika somrar kan man ha turen att finna en del snöfält, på vilka man på några minuter kan rutscha nedför åsen — se upp för uppstickande stenar! Om inga snöfält finns, använder man omkring 30 min för denna nedstigning till stenröset i-sänkan, cirka 1550 m ö h, mellan Rieppovare och Kebnekaises högsta topp. Omkring 2½ timmar från Kitteldalen. Man är omgiven av ett ytterst ödsligt stenhav. I nordöstlig riktning uppför den helt och hållet stentäckta sluttningen. Den är värken särskilt brant eller besvärlig, och efter omkring en timme ser man Kebnekaisetoppens svagt välvda isdriva resa sig över den enformiga stenplatån. Efter ytterligare en halvtimme är man framme vid Kebnekaise toppstuga, 1940 m ö h. Återstående delen av leden till toppen se led 19. 1907: 291; 1909: 238; 1943: 364; Hi N. Palin,