Nordost-väggen

Beskrivning

Första bestigningen av nordost-väggen på Kebnekaise Nordtopp. På söndagsmorgonen är himlen klarblå men enstaka dimmoln kommer smygande från Tarfaladalen upp över Storglaciären, där de stannar framför den stora vägg, som sträcker sig mellan Nordtoppens ostkam och Halspasset. Nedanför denna bergssida kommer repen och stegjärnen på klockan halv åtta, och så bär det iväg upp emot jökelsläppan vid nedkanten av det stora snöfält, som är beläget rakt under Nordtoppen. På andra sidan släppan reser sig en fyra-fem meter hög isvägg. Ovanför jökelsläppan blir det litet lättare, men snart är det tämligen brant och snön ofta så hård, att det blir nödvändigt att hugga ut steg med isyxan. Tredje replängden ovanför släppan slutar vid ett klippblock, där det går att slå in en fin bult att användas till självsäkringen. Klättringen går snett uppåt vänster till närmaste snöfria klippa. Sedan travers på snöfältet. Efter en halv längd blir det möjligt att klättra rätt upp över snöig klippa. Även följande replängd går över blandad snö och klippa, där stegjärnen misshandlas ganska illa. Vädret har efterhand definitivt slagit om till det sämre: snön faller nu tätt, och sikten är dålig. Tomas börjar sakta klättra åt höger och försvinner efter en stund bakom ett hörn. Oves tur; han går fram till en spricka – klämmer sig upp på en platta till höger – får i en bult – häver sig med hjälp av denna upp under en ränna – slår i ytterligare bultar – kommer ändå inte vidare – försöker igen – kämpar hårdnackat vidare med den lodräta rännan, som till slut ger vika för hans envishet. Sedan avtar lutningen något och det går litet fortare men denna replängd tar ändock en väldig tid. Nästa replängd fortsätter uppåt med en dragning åt vänster över snöiga sva och ett litet mothäng, som klaras med hjälp av en stege. Ove fortsätter en bit upp till en hylla, som han följer några meter åt vänster. Plötsligt lossnar en lavin rätt ovanför honom men i samma ögonblick försvinner Ove in i en liten grotta, som ger honom skydd. Denna grotta ger gott om plats för alla. Klockan har hunnit bli halv elva, och det är så mörkt, att det knappt går att klättra. Ove ger sig strax iväg. Med hjälp av flera mellansäkringar och en slinga har Ove klättrat upp till det horisontella snöband, som sträcker sig tvärsöver den stora väggens övre del. Tomas klättrar vidare i en kamin som strax blir brantare. Härifrån går Ove rätt upp och söker sig sedan snett uppåt vänster över snö tills repet tar slut under en cirka fyra meter klippbrant. Denna genomdras till vänster av en smal kamin och till höger av en spricka. Olle försöker sig på kaminen. Tack vare en stege och genom att pressa de nu nästan bortdomnade armarna av all kraft mot kaminens väggar går det med ett nödrop att klämma sig in i kaminen och sedan är det möjligt att via snön därinuti klättra upp till ett stort klippblock ovanför denna. Härifrån leder ett sluttande snöfält upp till toppdrivan. Isyxan får nu göra tjänst som snöskyffel: all överhängande snö skall bort. Med ett tag om yxan, som är instucken i snön ovanför huvudet, går det sedan att komma upp till kanten. Yxa sticks ned och ger tillräckligt stöd för att det skall gå att häva sig upp på drivans ovansida. Halv tre är bestigningen äntligen över – efter trettioen timmar.